Låt oss inte glömma

"Det är ett livsvillkor för demokratin att inte överse med fel och brister som vill kväva den."

Torgny Segerstedt

En tilltagande oro växer fram, född ur medvetenheten om den fara islamimismen representerar. Ibland verkar det vara en ny insikt. Det framstår som märkligt. Det förefaller som om det är först nu som bilden börjar klarna för alltfler. Samuel P.Huntingtons teser (Clash of Civilizations, 1993) om civilisationernas kamp har utsatts för stark kritik men finns det inte något påfallande bekant i hans förutsägelser?


"It is my hypothesis that the fundamental source of conflict in this new world will not be primarily ideological or primarily economic. The great divisions among humankind and the dominating source of conflict will be cultural. Nation states will remain the most powerful actors in world affairs, but the principal conflicts of global politics will occur between nations and groups of different civilizations. The clash of civilizations will dominate global politics. The fault lines between civilizations will be the battle lines of the future."

Samuel P. Huntington, The Clash of Civilizations?, Foreign Affairs, Summer 1993 ( * ) / ( * )

Affären Lars Vilks har återigen riktat uppmärksamheten på problemet. Disskussionen i massmedierna innehåller dimensioner som bara för något år sedan hade varit otänkbara. Bevittnar vi början på nedmonteringen av den politiska korrekthet som sedan lång tid förhindrat ett rättvist meningsutbyte? Eller är det så enkelt att världen brutit igenom den svenska trygghetsvallen?

Har Lars Vilks blivit en symbol som uppfattas som gemensam? Som gör medborgaren, vars funderingar tidigare varit marginella, mer uppmärksam? Känner vi lite på tu man hand att det är just våra demokratiska värden som ifrågasätts, utmanas och i förlängningen hotas? Om så är fallet har affären Vilks inte bara blivit ett intressant konstverk utan också en demokratisk process som vi kan delta i och identifiera oss med. Kanaliserad genom en frispråkig och provocerande medborgare, som just pga utövandet av  yttrandefriheten får ett pris på sitt huvud. En konstnär som på hemmaplan blottlägger ett tabu, en konflikt i det offentliga samtalet, och varnar för fascister på bortaplan.

Vilks utövar yttrandefriheten som alltför ofta betraktas som självklar, den behöver inte disskuteras alltmindre försvaras. Bakom döljer sig naturligtvis en ytterst farlig naivitet som nog främst uppstår och frodas i skyddade samhällen, kanske framförallt i vårt. Vi utgår från att vår kulturs landvinningar är självklara och självgenererande, det antas inte behövas insatser från den enskildes sida. Att bilden är betydligt mer komplicerad har vi ofta svårt att ta till oss. Vi är väl alla demokrater? Så länge vi tror och agerar utifrån övertygelsen att den enskilde inte behöver engagera sig för bevarandet av demokratin för vi oss själva bakom ljuset. Vi utsätter oss också för stora risker.


"Islam's borders are bloody and so are its innards. The fundamental problem for the West is not Islamic fundamentalism. It is Islam, a different civilisation whose people are convinced of the superiority of their culture and are obsessed with the inferiority of their power."

Samuel P. Huntington, The Clash of Civilizations and the Remaking of the World Order; 1998  ( * )


Är det i överensstämmelse med verkligheten att anta att kampen mot islamismen framförallt står att finna bland muslimerna själva dvs. inuti den muslimska trosgemenskapen? Antidemokratiska islamister i strid mot moderata och demokratiskt orienterade muslimer? Till att börja med kan det konstateras att man sällan ser denna konflikt förklaras och tydliggöras i västliga massmedier. Om detta är huvudfronten blir frågan varför den inte i större utsträckning återspeglas? Mer obegripligt är frånvaron av företrädare för moderat, sekulärt orienterad och demokratisk islam i debatten. Det finns undantag. Ayaan Hirsi Ali och Mohamed Sifaoui är två framträdande exempel.

Men om man utgår från att en majoritet av världens muslimer önskar demokrati så blir det genast svårare att begripa. Finns det anledning att betvivla bilden som gör gällande att majoriteten av världens muslimer önskar demokrati? Frågan är inte retorisk. Var finns de muslimer som talar för demokrati och mot islamism? Varför får jag uppfattningen att de är få till antalet? Om de utgör en majoritet varför hör jag så få röster i debatten? Jag letar efter svar men finner inga.

Gud är död, raderad från den mänskliga sfären; ett fält för "tomtar och troll" för att citera Lars Vilks. Det kanske stämmer för det offentliga samtalet i Sverige men knappast mer än så. Religionen är vi sidan av den enskildes andliga angelägenhet alltjämt en nyckelfaktor för analyserandet av samtid och historia. Låt oss inte glömma det igen.


M. Chêne
~~