
Tarkovskij kom att drabba mig sent. Likaså Mahler. Livets utveckling ter sig sådan att den unga människan påverkas djupare och kraftigare av konstens intryck, en bok, ett musikverk eller ett konstverk. Med stigande ålder avmattas konstens omedelbara och egenartade kraftfulla intryck. Min förvåning och stora glädje kom därför som en överraskning när jag för kort tid sedan kom att drabbas av Andrej Tarkovskijs mästerverk "Offret" (engelsk titel "The Sacrifice").
Jag finner inte de rätta orden, känslan av begripliggörande och navigeringsförmåga bleknar bort....
I stunder av förlorad förståelse ter sig livet plötsligt rikare och fyllt av pånyttfött innehåll. Mystikens krafter stärks, likaså livskrafterna. Exakt förståelse och ordnad analys, efter konstens alla regler, förminskar min tillvaro. Det ter sig viktigare att ställa frågor än att erhålla svar. Om frågorna ställs på rätt sätt är de av enastående betydelse....
En bild säger mer än tusen ord och så är det med Tarkovskij. Bilden blir ett eget tillstånd av full rikedom och mer än vad orden någonsin kan avslöja.
Vad vill Tarkovskij säga? Min tolkning är min och din tolkning är din, men att han uppehåller sig vid existentiella frågor är lätt att identifiera. Han verkar sträva efter förlorad mark, återupprätta något som gått förlorat och varna oss för vår hybris. Jag känner stundtals närvaron av släktskap mellan Tarkovskij och Den Helige Franciskus, en liknande strävan. Minns Franciskus predikan för fåglarna...
Jag kan inte låta bli att reflektera över den ryska kulturens närmast obetvingliga ovilja gentemot det moderna. Solzjenitsyn, Dostojevskij och nu Tarkovskij. Motströms och inte medströms. Varningar istället för inställsamt strykande medhårs. De lyfter frågor som vi förlorat förmågan att ställa.
Bilden ovan är tagen ur Tarkovskijs mästerverk "Offret".
Är det du som står där på livets vindlande väg?
Till tonerna av Adagiot ur Mahlers 9:e...
M. Chêne
^^