Mingus Sextet in Oslo
Eric Dolphy, basklarinett
Från 4:30 tar Dolphy över
M. Chêne
^^
söndag 22 november 2009
tisdag 3 november 2009
"Den svenska intelligensian har haft monopolställning"
Foto: GUNNAR LUNDMARK
Martin Dyfverman intervjuar Theodor Kallifatides.
M. Chêne
^^
Tendens i P1
Webbradio Samtal med Theodor Kallifatides
Podradio
torsdag 22 oktober 2009
Spiegel im Spiegel...
Ännu sitter Tuvstarr kvar och ser ner i vattnet
1913
John Bauer
Kulturradion: K1 - Spegeln - gåtan mellan jag och jag
Johannes Ekman tar oss med på en vandring in i spegelbilden, i gott vandringssällskap. Rekommenderas.
M. Chêne
^^
torsdag 8 oktober 2009
"...tecknar hemlöshetens landskap"
Ett mycket gott val.
Utdrag ur Svenska Akademiens biobibliografiska notis över 2009 års nobelpristagare i litteratur, den tyska författaren Herta Müller.M. Chêne
^^
"Herta Müller är född den 17 augusti 1953 i den tyskspråkiga byn Nitzkydorf i Banat i Rumänien. Hennes föräldrar tillhörde den tyskspråkiga minoriten i Rumänien. Fadern hade under andra världskriget gjort tjänst i Waffen-SS. Många rumänientyskar deporterades till Sovjetunionen 1945 och Herta Müllers mor var en av dessa. Hon tillbringade fem år i ett arbetsläger i nuvarande Ukraina. Detta ledde till att Herta Müller långt senare i verket Atemschaukel (2009) skildrat rumänientyskarnas exil i Sovjetunionen. Herta Müller studerade tysk och rumänsk litteratur vid universitetet i Timişoara (Temeswar) 1973-1976. Under denna tid stod hon nära Aktionsgruppe Banat, en krets av unga tyskspråkiga författare som i opposition mot Ceauşescus diktatur sökte yttrandefrihet. Efter att ha avslutat sina studier arbetade hon som översättare i en maskinfabrik 1977-1979. Hon avskedades därifrån då hon vägrade att samarbeta med den hemliga polisen och agera som angivare. Efter avskedandet utsattes hon för trakasserier av Securitate.
Hon debuterade med novellsamlingen Niederungen (1982; Flackland, 1985) som censurerades i Rumänien. Två år senare publicerades novellsamlingen i ocensurerat skick i Tyskland och samma år utkom Drückender Tango i Rumänien. I dessa två arbeten skildrar Herta Müller livet i en liten tysktalande by och den korruption, den intolerans och det förtryck som hon finner där. På grund av detta drabbades hon av den inhemska pressens kritik samtidigt som hon fick ett starkt positivt bemötande i tyskspråkiga media utanför Rumänien. Då hon offentligen kritiserat diktaturen i Rumänien, belades hon med publiceringsförbud i sitt hemland. År 1987 emigrerade hon tillsammans med sin man, författaren Richard Wagner.
Romanerna Der Fuchs war damals schon der Jäger (1992; Redan då var räven jägare, 1994), Herztier (1994; Hjärtdjur, 1996) och Heute wär ich mir lieber nicht begegnet (1997; Idag hade jag helst inte velat träffa mig själv, 2007) ger med sina utmejslade detaljer en bild av vardagslivet i en stagnerad diktatur. Herta Müller har haft gästdocenturer i bl.a. Paderborn, Warwick, Hamburg, Swansea, Gainsville (Florida), Kassel, Göttingen, Tübingen och Zürich. Hon är bosatt i Berlin. Hon är sedan 1995 ledamot av Deutsche Akademie für Sprache und Dichtung i Darmstadt."
”Känslan av att vara förföljd finns kvar i mig”
Förtrycket tränger sig ständigt på
onsdag 7 oktober 2009
"Minoriteter blir tråkmånsar när de börjar älta sina klagomål"
Ett radiotips. Ulrika Knutson recenserar "Döda vita män" av Johan Hakelius och berör James Lees-Milne m.fl. Lyssna eller läs.
Besök gärna The Official James Lees-Milne Website där man kan hitta nedanstående filmsnutt - On 1930s Communists
En ny biografi utkom den 3:e september. James Lees-Milne av Michael Bloch.
allt gott!
M. Chêne
^^
Filmen ovan hämtad från The Official James Lees-Milne Website där det står att läsa:
"In 1987 and 1988, Gary Conklin (www.garyconklinfilms.com) recorded interviews with James Lees-Milne for his film A Question of Class: English Literary Life between 1918 and 1945 (1992). These clips are included by his kind permission."
fredag 18 september 2009
Ohoj! Hägglund åter vid rodret...
Sen eftermiddag och diverse bestyr skall slutföras inför den väntande Helgen. Plötsligt på vägen hem lyssnar jag på Göran Hägglund i P1. Vad är det han säger? Jag har helt missat debattartikeln i DN och slås därför med häpnad. Debatten i SR P1 blir bara bättre och bättre. Hägglunds argumentation blir vassare och kontrahenterna, framförallt Göran Rosenberg, gör sig till åtlöje; i synnerhet mot slutet.
Detta kan vara en vattendelare i svensk politik. Äntligen vågar en ledande borgerlig politiker ta bladet från munnen och tala klarspråk, något jag dessförinnan trott varit förbehållet endast Göran Skytte i SvD.
KD återuppväcks, dyker åter upp på min näthinna, och en hitintills dalande linje förbyts i en bejakande eruption, ett sluttande plan förvandlas till ren oförfalskad glädje.
Någon talar mitt språk utan förbehåll.
På Söndag röstar jag på KD!
M. Chêne
^^
onsdag 16 september 2009
Primitiv och flegmatisk med mod som en hare...
Mitt i prick. Svensk politik avslöjad för vad den är.
M. Chêne
^^
lördag 12 september 2009
Veckans bästa
Tegs kyrka i Umeå
Det svenska oskicket med politiker i kyrkliga maktpositioner är en abnormitet som snarast bör avlägsnas.
Göran Skytte talar klarspråk.
M. Chêne
^^
"Enda orsaken till att jag röstar i kyrkovalet är att jag vill stödja dem som vill befria kyrkan från politikerna.
... Främst vill jag även på detta område bekämpa socialdemokratin, som från Axel Danielsson (1863–1899) till Mona Sahlin på olika sätt påverkat kyrkan negativt. ...
... Danielsson var konsekvent fientlig till kyrka och religion, ofta rent hatisk. Kristen tro var "koncentrerad folkdumhet", treenigheten "ett vidunder av mänsklig ungdomsfantasi". När socialdemokratiska partiet grundades vid partikongressen 1889 var redan den yttre formen en provokation mot den tidens kyrka: kongressen inleddes på gudstjänsttid, långfredagen.
Partiet ville vid denna tid "avskaffa statskyrkan", men på 1920- och 30-talet svängde ledande socialdemokrater till rakt motsatt hållning. Man skulle göra Svenska kyrkan till ett redskap för det socialdemokratiska partiet. Det skulle därför till och med bli olagligt att lämna kyrkan. På detta sätt ville blivande ecklesiastikministern Arthur Engberg "befria Sverige från kristendomen". Kyrkan skulle användas för att sprida en "ateistisk allmän religiositet". Som minister uttalade han 1936 i riksdagen: "Låt oss till att börja med avskaffa biskoparna och införa en kyrklig överstyrelse med en generaldirektör för det kungliga salighetsverket".
torsdag 10 september 2009
"Bloodplanes break the silence of clouds"
Todd Heisler/The New York Times
Ghost Dance
by
Jim Cohn
Over the rubble of the World Trade Center
The grand sad unimaginable confusion of souls
Rose from towers mangled steel--to afterlives all--
All eyes drawn to that vacuum in the sky's next move
Where the ghost dance of bodhisattva firemen
& holy martyrs of terror--holy martyrs lost &
Missing, a great far reaching cry spreading wild
Across the planet--the crying unity of undying pain--
All the dead circling above ambulance drivers &
From afar in Manhattan's canyon looking up through
Smoke--janitors, multi-millionaires, passengers
Belted in their missileseats, stewardess with tender hands
Tied behind her back--no more bills, no lives to return to,
No Korans & Bibles, no quotes of stocks to comfort them.
Bloodplanes break the silence of clouds--strangely
Lonesome--as we, the living, pierce ourselves with the
Hooks of memory, digging without rest, digging night
& day, throwing ourselves into the holes of grief in
Search of ourselves changed forever--looking up,
Seeing nothing, in disbelief looking up again.
13 September 2001
©2001, Jim Cohn
Jim Cohn is a poet, performer, lecturer
& the founder of the Museum of American Poetics.
måndag 24 augusti 2009
I Sverige vet vi alltid bäst...
I mitt föregående inlägg riktade jag kritik mot Aftonbladet (AB), journalist Boström samt ansvarig kulturchef. Man bör naturligtvis lägga till Jan Helin, chefredaktör på nämnda blaska.
Den aktuella artikeln är erbarmerligt dålig, vilket lejonparten av seriösa bedömare också anser. Debatten om huruvida den svenska regeringen skall be Israel om ursäkt och/eller fördöma Boströms artikel tycker jag är ointressant, det ingår ej i regeringens arbete att recensera journalistiska alster; de gäller även i de fall det är fråga om antisemitiska utfall. På denna punkt går den israeliska regeringen till överdrift.
Jag vill dock betona att man inte skall vara förvånad över den häftiga reaktionen från israeliskt håll, det massmediala utrymmet i Europa är anti-israeliskt och pro-palestinskt; i sin mest tydliga och extrema form i Sverige. Således blev Boströms artikel droppen som fick bägaren i Israel att rinna över. Den som följer israeliska medier finner att missnöjet och kritiken mot Sverige under lång tid tilltagit, relationen mellan länderna har varit mer kylslagen än varm sedan decennier. Även om den israeliska kritiken är överdriven, med sina krav på regeringens agerande gentemot AB och Boström, så kan vi inte bara avfärda den. Det som gör Sverige till ett anti-israeliskt land är just ointresset för det israeliska perspektivet. Inte ens israelvänner visar förståelse. Det blir inte bättre av den svenska tendensen till hybris - I Sverige vet vi alltid bäst, i synnerhet när det gäller Mellanöstern...
"Omkring 80 procent av tidningarna där, speciellt de fyra nationella tidningarna i Stockholm och hundratals tidningar på landsorten, vilka sätter agendan i Sverige, är på något sätt förknippade med den socialdemokratiska rörelsen och fackföreningarna, vilka båda är anti-Israel. Det finns ett slags diktatur av socialdemokrater i pressen i Sverige."
När israels f.d. ambassadör i Sverige, Zvi Mazel, säger att det saknas pressfrihet i vårt land bör vi lyssna noga på hans ord. Hur skall uttalandet tolkas? Behöver det tolkas eller kan det bara avfärdas som gement förtal? Jag anser att det bör tas på allvar och förstås på rätt sätt, sättas in i en kontext som klargör kritikens innersta kärna. Är uttalandet sant? Låt oss ta reda på det.
Ynetnews publicerar en artikel av Rabbi Abraham Cooper och Dr. Harold Brickman, båda verksamma vid Simon Wiesenthal Center. Här följer utdrag ur texten.
"Like a patient with a compromised immune system, Scandinavian countries too often are failing to resist the plague of classic Jew hatred".
... "Far from being "free speech in action," Sweden's anti-Israel hatred is too often subsidized by the government. A recent report by the respected NGO Monitor shows that the Swedish International Development Cooperation Agency (SIDA), Diakonia, the multi-national NGO Development Center (NDC), and the Swedish Mission Council (SMR) fund 20 major NGOs that ""routinely accuse Israel of 'genocide', 'ethnic cleansing', and 'apartheid', and some compare Israeli military and political officials to Nazis."" As Professor Gerald Steinberg puts it, ""The path from this demonization to the blood libels of Aftonbladet is short and direct."" "
... "Raoul Wallenberg would be ashamed by the absence of outrage from Sweden's political elite and vaunted human rights group."
Detta är intressant. Det föreligger alltså en rapport (även här) från NGO Monitor som visar att den svenska regeringen subventionerar organisationer som "rutinmässigt anklagar Israel för folkmord, etnisk rensning, apartheid och som jämför israeliska militärer och politiker med nazister".
Sannerligen.
Det kanske kommer som en överraskning, men inte enbart israeler ifrågasätter pressfriheten och demokratin i Svedala. Inte enbart Zvi Mazel pekar på den demokratiska perversitet som ligger i den enormt starka triaden LO - SAP - STATEN. Ett av de mest intressanta, omtumlande och inspirerande läsupplevelser jag haft på senare tid är Jan Gillbergs intervju år 2003 med den då avgående chefredaktören för Dagens Nyheter Hans Bergström. Sällan har bladet lyfts från munnen på sådant sätt! Värt att notera är att intervjun gjordes kort innan Bergström lämnade Sverige för att bosätta sig i USA. Bergström är nu amerikansk medborgare. Utdrag ur texten nedan.
"JAN GILLBERG (JG): I dag omnämns Sverige då och då i utländsk press som en enpartistat och det utan att det egentligen blir någon reaktion liknande den som mötte Huntfords bok för nu lite drygt 30 år sedan. Skall vi tolka det som att vi här i Sverige har accepterat att så är det?
HANS BERGSTRÖM (HB) : Jag tror det. Och det är ett faktum att Sverige är en enpartistat. Vi har nästa val år 2006. Om socialdemokraterna vinner då är de uppe i 16 år på en ny hegemoniperiod. Det är tillräckligt lång tid för att de anpassningsmekanismer, som konstituerar en enpartistat skall hinna sätta sig. Vi såg det under den tidigare socialdemokratiska hegemonin på 44 år. Det är oerhört underskattat vilka effekter det här har. ... Till detta kommer själva anpassningen. Överallt i samhället utgår man ifrån att om ett år, om fem år, om tio år kommer det att vara socialdemokraterna som styr. Man skall också komma ihåg att Sverige konstitutionellt är som gjort för en enpartistat. Vi har ingen uppdelning mellan den lagstiftande församlingen och den exekutiva makten. Vi har ingen utskiftning av makt mellan olika nivåer. Staten kan ytterst styra över kommunerna. Vi har ingen författningsdomstol. Dessutom har vi en fackföreningsrörelse som är lierad med staten-socialdemokraterna."
JG: När det gäller demokrati eller inte demokrati beror det dock på vilka krav som ställs för att en stat skall anses kunna gälla som en demokrati. Om vi tar de kriterier som ställs vad gäller demokratisk konstitution och ett väl fungerande rättssamhälle för att tidigare östdiktaturer skall kunna tas upp som medlemmar i Europarådet eller bli anslutna till EU, är dessa så stränga, att man kan fråga sig om Sverige av i dag och ännu mindre om enpartiprocessen får fortgå ytterligare kan anses leva upp till dessa kriterier.
HB : ... Vi kan se en urholkning av det civila samhället. Lyhördheten tränger undan civilkuraget, som blivit en allt knappare resurs. Vi kan också se hur det sätts allt snävare gränser för vad som uppfattas som legitima åsikter för att kunna vara en respekterad deltagare i debatten i det svenska samhället. Ta Per Ahlmark som ett exempel. Jag har under det sista året i så många kretsar med kopplingar till eliten hört, hur man tyckt att han blivit alldeles konstig och extrem: Skall ni verkligen ha honom kvar på DN som kolumnist? Även internt har sådana frågor ställts. Helt enkelt starka synpunkter på temat, att han inte borde få skriva i DN. Ändå är det så att han internationellt sett svarar för vad som uppfattas som en rimlig analys och dessutom visat sig vara väldigt förutseende.
JG: Om det nu finns krafter som vill mota ut Per Ahlmark, som är en etablerad debattör, måste man fråga sig, vilka möjligheter finns det att nyrekrytera debattörer med åsikter som i det ena eller andra avseendet inte stämmer med hur det skall tyckas?
HB: Det vi talar om här är delvis mycket subtila mekanismer. Vi skall heller inte glömma att Sverige sedan århundraden är ett auktoritativt koncensussamhälle, där utstötningsmekanismerna socialt kan vara mycket starka. Alla känner alla och nätverken finns. Man behöver inte sätta in polis för att stoppa någon. Det finns betydligt subtilare metoder - vilka som kan komma ifråga för olika tjänster, vilka som kan utses, vilka som anses legitima i debatten. Man får när det gäller demokrati modell Sverige inte glömma att det inte bara handlar om att det finns en grupp som sitter i ledningen för landet. Vi har också att göra med en mentalitetsförändring hos folket. Man kan ha en majoritet bakom makten och på det sättet demokrati men man samtidigt ändå lyckas åstadkomma en fundamental förändring av samhällskaraktären. Det är min stora oro att vi här är inne i en utveckling utan återvändo. Att vi har uppnått en point of no return.
JG: Ett slags självvald demokratiavveckling.
HB: Ja, i den meningen att det svenska folket hamnat i sådana beroendeförhållanden, att man inte kan tänka sig någon annan ordning än den nuvarande och att maktbasen för socialdemokratin blivit så stark att det inte går för någon borgerlig riktning att få majoritet för en annan politik.
JG: Du säger att det som sker, det sker så subtilt. Det är lite av det jag avsåg när jag i förra numret av DSM gav uttryck för meningen, att Sverige är förvisso inte något Sovjet men Sverige är på väg att bli ett Soviet Light.
HB: Det finns två beröringspunkter med sovjetsystemet. Det ena är att det finns en nomenklatura. Vissa människor accepteras, andra accepteras inte. Och ju längre socialdemokraterna sitter vid makten får detta genomslag genom det sätt på vilket man använder sig av utnämningsmakten. Det andra är den mentalitet som brer ut sig.
JG: Vilken roll spelar medierna för den mentalitetsförändring vi här talar om?
HB: Medierna spelar en stor roll. Om man systematiskt ifråga om varje verklighet i grunden har den socialistiska tolkningen så kan detta inte undgå att ha inverkan på människornas verklighetsbild. Värderingar tas inte ur tomma luften utan präglas av en viss naturlig konservatism i den meningen att de färgas av där man befinner sig, de system man är beroende av, den skola man går i etc. Det andra är den indirekta erfaringen. Det är ju få som utifrån egen personlig erfarenhet fullt ut kan bedöma olika förhållanden i vårt samhälle eftersom ju samhället är så komplext. Man blir då beroende av de verklighetsbilder man matas med genom radio, tv och tidningar och dessa verklighetsbilder är systematiskt socialistiska. ... Det är lite märkligt att en journalistkår och medier som har som självbild att man ägnar sig åt kritisk granskning av makten samtidigt förhåller sig så okritisk gentemot den statsbärande makten och maktideologin i Sverige. Olof Petersson talar om journalismen som en särskild ideologi uppbyggd kring tre storheter. Där finns makten, folket och journalisterna som har till uppdrag att berätta för folket att det är bedraget av makten. En onekligen ganska enkel världsbild. Att en kår med denna självbild och denna ideologi är så okritisk i förhållande till den ideologi och de synsätt som bär upp makten i Sverige är rätt underligt. Det kan som jag förstår bara förklaras med att ungefär hälften av dagens svenska journalistkår röstar på vänsterpartiet och miljöpartiet. Och tar vi de tre partierna bakom den nuvarande regeringen så handlar det om mellan 70 och 75 procent - minst. Dessutom visar Lennart Weibulls och andras forskning att inom respektive parti ligger journalisterna till vänster om snittet för respektive parti.
JG: Dessutom har man intrycket att journalister med vänsteråsikter är betydligt mer aktiva än journalister med till äventyrs borgerliga värderingar och synsätt.
HB: Det ligger lite i sakens natur. Journalister med vänsteråsikter har en ideologiskt mycket mer aktivistisk samhällssyn.
JG: Sedan är sammanhållningen bland vänsterjournalister större än vad den är bland journalister med en till socialistiska synsätt kritiska journalister.
HB: När det blir en kritisk massa... Om det är tre fjärdedelar eller 80 procent på en redaktion, som har en viss grundsyn, tenderar de övriga att tystna. Dom kan tänka, dom kan tala med gelikar utanför redaktionen men i redaktionella diskussioner är dom inte särskilt aktiva med att hävda sina ståndpunkter."
M. Chêne
^^
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)
Inlägg
