Mina sånger är inte för alla...

Påtvingad exil och hemlängtan, emigrant och globetrotter med ett fascinerande levnadsöde. Offer för det röda barbariet. Berättelsen om när Vertinskij, i efterdyningarna av kokainmissbruk, ser Pusjkin-statyn stiga ner från fundamentet och stiga på bussen...

Alexander Vertinskij porträtteras förnämligt av Pavel Bogachko, producent, och programledaren Sten Björnulfson. Rekommenderad lyssning.

M. Chêne

^^

Ryska röster

Mera lagom?

Marcel Breuer, Tubular steel chair, design 1928

Detta ser ut som ännu ett fatalt misstag av Herr Hägglund. Ella Bohlin profilerade sig bl.a. på alkoholfrågan i EU-valskampanjen och nu anser Hägglund att skatten på alkohol skall höjas. Har han ännu inte förstått allvaret i partiets kris?

För det första menar jag att nästintill alla förslag om höjd skatt är felaktiga, vi lever redan i ett land med extremt skattetryck. Att det därtill är ett parti, som borde vara mer aktivt på klassiskt kulturkonservativa områden som t.ex. i abortfrågan, äktenskapsfrågan m.m., som nu ropar om höjd skatt gör det inte bättre. Statlig paternalism hör inte hemma i högerkretsar. Sådant tänkande tillhör socialismen.

Jag tror att partiledningen i KD ofta famlar i blindo och ej är i kontakt med opinionen, vilket också visas i opinionsmätning efter opinionsmätning. Utrymmet i mitten av det politiska spektrat är redan ockuperat, Moderaterna har intagit mitten med all önskvärd tydlighet. Inser inte Hägglund att han kan profilera partiet genom att stå upp för klassisk konservativ kristdemokratisk politik, av den typ som finns i resten av Europa? Inser han inte att han bär partiet mot sin undergång om han också skall bli i mitten? I efterdyningarna av de senare årens borgerliga metamorfos finns idag ett gyllene läge att återta den konservativa opinionen. Varför gör man det inte?

Det handlar inte bara om politisk vilja utan, kanske framförallt, om insikt; en sällsynt tillgång i maktens korridorer? Den samlade svenska högern har knappt påbörjat det arbete som så förtjänstfullt förberetts och skisserats av Fredrik Haage i boken Nycklar till modern konservatism. (PDF-fil)

Var är berättelsen om frihetens, ansvarstagandets, moralens, den förädlande kulturens land - Det nya Sverige?

M. Chêne

~~

Hägglund vill höja skatten på alkohol

Läsarna: Sänk skatten på alkohol

KD:s förslag sågas av alliansen

"Hägglund pratar som om Sverige vore isolerat"

Hägglund vill höja skatten på alkohol

"Den enda varelsen"...

"Vad Schmitt avskyr är en värld som reducerats till en amoklöpande maskin utan mål och mening, ett sig självförverkligande monstrum, ett skickligt iscensatt skådespel, intressant men utan grandezza, utan mål och utan avsikter. Livet i en sådan värld, med sönderstrilad tradition, hackad och finmald, med förlorad kunskap och heder, den är fantasilös, tråkig; den sociala gemenskapen består i ett sådant samhälle av ett oändligt antal ändlösa samtal utan innehåll, talanglösa och i avsaknad av dolda meddelanden och förtrollande visioner. Sekulariseringen, förnekandet av sanning och tro, tilltagande gudlöshet, oförmågan att tro på Gud - kort sagt, människans hybris leder henne visserligen till industriteknologiska framsteg, funktionalism och förutsebar framtid i form av ålderdom och död, men teknikernas och vetenskapsmännens aggressiva självöverskattning är följden av det evolutionära credo där människan "biologiskt och av naturen är ett på alla sätt svagt och hjälplöst väsen". Med hjälp av teknik och vetenskap försöker människan skapa en värld där hon är "den starkaste, ja den enda varelsen", menar Schmitt."

Bo Cavefors skriver om Carl Schmitt i Tidningen Kulturen

Intolerans...

"Timeo Danaos et dona ferentes"














Intolerance av `vhm-alex

Humanisterna vill avskaffa religionen. Per definition torde det innebära att de i dag representerar en av de mest intoleranta organisationer som existerar i vårt land. Det blir inte bättre av att de sveper in sina mål i förment rationalitet. Humanisterna torgför sig som en alternativ livsåskådning på en arena som behärskas av trossystem. Den Humanistiska självbilden ger sken av att de inte är troende, såsom t.ex. animister eller kristna är troende, utan att de i grunden skiljer sig från dessa; och troende inom andra religioner. Naturligtvis är också Humanisternas livsåskådning en tro.

"Är det irrationellt att vara troende? Inte mer än att vara förnekare, ingendera parten kan förete matematiska bevis och är således båda troende."

Anders Piltz

Humanisternas tro är därtill aggressiv och likaledes deras retorik. Det som också förvånar mig är att Humanisterna uppenbarligen är välfinansierade och att deras intoleranta budskap får sådan uppmärksamhet. Dessutom avslöjar argumentationen en överraskande okunnighet. Religionskritik är ingalunda något som är förbehållet endast dem. Att ge sken av det är fånigt och banalt. Läs t.ex. Jesaja, och varför inte citera Jesus som kallade de förment fromma samtida för huggormsyngel?

Dagens Humanister har iklätt sig den sekulära eskatologi som lanserades av Marx, de är således i en mening Marxister. Därtill har de övergivit den klassiska betydelsen av ordet humanist som främst syftade på bildning. Detta förhindrar dock inte Humanisterna att låta påskina att det är den klassiska betydelsen som man står upp för, vilket är ett oärligt tillvägagångssätt. Ett flagrant exempel på falsk marknadsföring...

Jag hoppas att Humanisternas agressiva kampanj inte utgör en trojansk häst. Historiens klara och ovedersägliga fakta visar att de samhällen där den sk. "rena rationaliteten" lovprisats knappast utgör någon förebild. Sovjet, Kina, Kambodja, Nord-Korea, Nazityskland samt terrorväldet under franska revolutionen är avskräckande exempel. I samtliga av dessa länder bedrevs omfattande och våldsam förföljelse av framförallt de troende. Ingen kan förneka detta med hedern i behåll.

Grundanslaget i Humanisternas kampanj är farligt revolutionär. Att "frigöra" samhället från mer än två tusen års kultur och religionshistoria påminner om det vansinne som uppkom i Nazityskland och utgör en uppgift värdig den store ordföranden Mao.

M. Chêne
~~

Tro och vetande...

"Är det irrationellt att vara troende? Inte mer än att vara förnekare, ingendera parten kan förete matematiska bevis och är således båda troende."

- - -

"Har förnekelse skapat ett mänskligare samhälle? Kommer d'Holbach närmare det sanna, sköna och goda än Bach? Var Sovjetunionen vackrare än renässansens Italien? Men förnekelsen är attraktiv enbart som negation. Den förutsätter alltid något som bejakas. Den kan bara leva ett parasitärt liv."

Anders Piltz, "Adam, var är du?" Artos förlag 2009, s. 56 och s. 59.

A Time for Choosing...

Ronald Reagan - A Time for Choosing (October 27, 1964)




Lyssna och lär.


M. Chêne
^^




Väktarrådet utreder valfusk

Internetaktivister från Sverige trotsar censuren i Iran

Nätaktivister säkrar internet för iranierna

Diktaturen skakar

Tiotusentals sörjde de dödade

Väktarrådet ska räkna om rösterna

"Vi demonstrerar för våra släktingars skull"

Självmotsägelser...

"Diskussion"

Nanna Ullman

1958

"Religion är personlig, men inte privat. Den berör alla mänskliga relationer, även de politiska. Den som vill begränsa religion till en privatsak vill i själva verket avskaffa religionen."

Werner G. Jeanrond, Professor of Divinity, University of Glasgow

Det mest uppseendeväckande med svensk debatt kring tro och vetande är den erbarmerligt låga nivån på argumentationen. Debatter mellan ateister/agnostiker och religiösa/troende urartar snabbt i ett ensidigt ställningskrig. Den som tror att kontrahenterna, pga sina divergerande ståndpunkter, är hindrade att föra en kvalificerad debatt tror fel.

Ett allvarligt hinder för att uppnå en kvalificerad debatt är frånvaron av kunskap. I ett land där man sedan åtskilliga decennier taktfast nedmonterat den religiösa infrastrukturen, i mental mening, har viktiga och allmänt kända referenspunkter gått förlorade. En klok person sa en gång till mig att det är viktigt att lära känna den religion som ligger till grund för den kultur vi lever i. Han menade att utan denna kunskap kan man inte ta ställning till dem, dvs. varken kulturen eller religionen. Saknas en grundläggande kännedom om kristendomens innehåll blir diskussioner och debatter om tro och vetande tomma, innehållslösa och urartar snabbt.

Det vi ser är en kamp mellan Upplysningens förespråkare och dess kritiker. Upplysningen förstådd som den radikala omvälvning som kulminerade i slutet av 1700-talet. Minns Voltaires obönhörliga avsky för den katolska kyrkan med orden "Ecrasez l'infâme". De båda rörelserna är intimt sammanvävda och står i beroendeförhållande till varandra. Ett fenomen som kanske kan förklaras utifrån detta angreppssätt är Humanisternas val av kristendomen som sin primära kontrahent. Det ligger i historien, alltsedan den franska revolutionen har västerländska ateister betraktat kristendomen som sin huvudmotståndare. Det är sig inget märkligt med detta, åtminstone så länge vi håller oss till perioden från slutet av 1700-talet och en bra bit in i 1900-talet.

Idag, efter århundraden av kristendomskritik som försvagat kyrkans makt, står vi en värld där en religion träder fram med mycket högt ställda krav. Humanisterna talar mycket sällan om den religion som idag härbärgerar de allra tydligaste tendenserna till motstånd mot den Humanistiska värdegrunden, dvs. Islam. Varför attackera kristendomen som i allt väsentligt ställer sig bakom många av de centrala ståndpunkter Humanisterna torgför? Varför talar Humanisterna snart sagt inget om de mycket starka tendenser inom Islam som på varje huvudpunkt går i motsatt riktning? Här anar jag konturerna av snedvriden prioritering och en påtaglig feghet...

"Frånvaron av diskussion om religionens politiska roll och betydelse gör den svenska kulturdebatten ensidig och torftig. Religionernas visionära kraft och sociala kompetens tas inte till vara. Religionerna förväntar något av denna värld. De vill upptäcka mer av livets mysterium och sammanhang. Deras långa minne och omfattande bidrag till förståelse av människans väsen och gudsrelation och deras protester mot all reduktion av människan till objekt inom olika samhällskalkyler utgör en kraft till förändring. Folkhemmets socialingenjörer känner sig störda av religionernas utmaningar av en samhällsorganisation där statens institutioner gärna uppträder som upplysta arvtagare till religionernas roll att gestalta mellanmänskliga relationer.

Men staten kan aldrig ersätta mellanmänskliga relationer av kärlek, hopp och tro och deras gemenskapsbyggande energi. Tvärtom: ett samhälle där dessa dygder inte kultiveras, debatteras och uppmuntras saknar framtid. Kanske hänger den märkliga relationslöshet och ensamhet som många invandrare upptäcker i det svenska samhället ihop med den undertryckta roll som religionerna fått spela i detta land."

Werner G. Jeanrond

En sak som förbryllar mig är att Humanisternas argumentation är uppenbart självmotsägande. Länken till den debatt som gjorde mig förbryllad finns här. (Debatten börjar 6 min och 55 sek in i inslaget) Dels säger Sturmark att han företräder en livsåskådningsrörelse(!) och dels att alla sådana borde få statligt stöd, så länge reglerna är sådana. Alltså säger han att hans livsåskådning är att jämställa med de religiösa? Detta är intressant - han erkänner således att han företräder en konkurrererande livsåskådning? Om således den kristna tron är fel därför att den strävar efter att nå nya själar, påverka samhället och utbreda sin tro så blir frågan - Vad skiljer Humanisterna från de kristna i detta sammanhang? En god vän till mig uttryckte saken så här:

"Han säger att de företräder en livsåskådning, de bedriver prosyletism, de vill jämställas med religiösa samfund, samtidigt är de emot att dessa samfund påverkar samhället? Frågan inställer sig då naturligtvis, med vilket rätt kan Sturmark göra gällande att bara hans livsåskådning ska få gehör i den offentliga debatten med sitt sanningsmonopol?"

M. Chêne

^^

Citaten av Werner G. Jeanrond hämtade ur SvD 24 oktober 2007 Religion är ingen privatsak

Debatt i SVT:s Godmorgon Sverige 12 juni 2009

Kyrkfolket får inte bli sist att inse att Gud är tillbaka

Göran Rosenberg: "Är Humanisternas tro värd en mångmiljonkampanj?"

När örnarna fällas i flykten...

"Väl formar den starke med svärdet sin värld

Väl flyga som örnar hans rykten

Men någon gång brytes det vandrande svärd

Och örnarna fällas i flykten

Vad våldet må skapa är vanskligt och kort

Det dör som en stormvind i öknen bort"

Esaias Tegnér

Poesi för Irans president

Miljoner marscherar i Teheran

Många skäl till varför valresultatet ifrågasätts i Iran

Miljoner marscherar i Teheran

Livets vindlande väg...

Tarkovskij kom att drabba mig sent. Likaså Mahler. Livets utveckling ter sig sådan att den unga människan påverkas djupare och kraftigare av konstens intryck, en bok, ett musikverk eller ett konstverk. Med stigande ålder avmattas konstens omedelbara och egenartade kraftfulla intryck. Min förvåning och stora glädje kom därför som en överraskning när jag för kort tid sedan kom att drabbas av Andrej Tarkovskijs mästerverk "Offret" (engelsk titel "The Sacrifice").

Jag finner inte de rätta orden, känslan av begripliggörande och navigeringsförmåga bleknar bort....

I stunder av förlorad förståelse ter sig livet plötsligt rikare och fyllt av pånyttfött innehåll. Mystikens krafter stärks, likaså livskrafterna. Exakt förståelse och ordnad analys, efter konstens alla regler, förminskar min tillvaro. Det ter sig viktigare att ställa frågor än att erhålla svar. Om frågorna ställs på rätt sätt är de av enastående betydelse....

En bild säger mer än tusen ord och så är det med Tarkovskij. Bilden blir ett eget tillstånd av full rikedom och mer än vad orden någonsin kan avslöja.

Vad vill Tarkovskij säga? Min tolkning är min och din tolkning är din, men att han uppehåller sig vid existentiella frågor är lätt att identifiera. Han verkar sträva efter förlorad mark, återupprätta något som gått förlorat och varna oss för vår hybris. Jag känner stundtals närvaron av släktskap mellan Tarkovskij och Den Helige Franciskus, en liknande strävan. Minns Franciskus predikan för fåglarna...

Jag kan inte låta bli att reflektera över den ryska kulturens närmast obetvingliga ovilja gentemot det moderna. Solzjenitsyn, Dostojevskij och nu Tarkovskij. Motströms och inte medströms. Varningar istället för inställsamt strykande medhårs. De lyfter frågor som vi förlorat förmågan att ställa.

Bilden ovan är tagen ur Tarkovskijs mästerverk "Offret".

Är det du som står där på livets vindlande väg?

Till tonerna av Adagiot ur Mahlers 9:e...

M. Chêne

^^

The Stockholm Syndrome...

The Daily Show porträtterar Sverige. I SvD skriver Fredrik Svenaeus, professor vid Centrum för praktisk kunskap, Södertörns högskola, om melankolins historia sett genom Karin Johannissons nya bok Melankoliska rum: Om ångest, leda och sårbarhet i förfluten tid och nutid (Albert Bonniers Förlag); ett utdrag ur Svenaeus artikel nedan.

Två vitt skilda angrepp på saken men ändock intimt sammankopplande, eller?

Jag har berört frågan tidigare t.ex. här och här.

M. Chêne

^^

"Weber var en av huvudarkitekterna bakom den moderna sociologin. En annan var Émilie Durkheim, som skapade ett begrepp som får utgöra rubrik för ett annat av Johannissons kapitel: ”anomi: vilsenheten”. Här är författaren verkligen något på spåren vad gäller förståelsen av dagens depressiva tillstånd. Anomi betyder ordagrant lag- och regellöshet. Durkheim kopplar anomin till det tillstånd som uppstår i perioder av snabb ekonomisk förändring – mellankrigstidens skenande marknadsekonomi – när ideal som stärker social sammanhållning förtunnas. Istället framstår position, kapital och framgång som allas individuella mål. Det kanske finns anledning att inte bara jämföra vår ekonomiska kris med 1930-talets, utan också vår själsliga?

Anomi är ett förlusttillstånd. Det som har gått förlorat är hemmastaddheten, den trygghet som ligger i att vara del av en ordning som är större än en själv. Enligt Johannisson är det sammanbindande kittet för alla melankoliska känslor att de i grunden handlar om förlust. Vi sörjer något som gått förlorat men vi vet inte vad. Världen är ”avförtrollad” (”die Entzauberung der Welt” anm. M. Chêne), som Weber uttryckte det, och i kapitalismens katedral ekar det tomt, depressivt. Att uppsöka tidigare melankoliska rum med Johannisson som vägvisare är trösterikt och får en att längta efter nya former av hemlöshet än den postmoderna, depressiva. Att det skulle kunna finnas en värld utan melankolin är naturligtvis en illusion – frågan är vad man förmår göra av den."